I DN i veckan diskuterades medkänsla som begrepp i samband med att en grupp forskare, bland andra Stefan Einhorn och Christina Andersson, med Stanforduniversitetet som förebild vill starta ett svenskt tvärvetenskapligt centrum för forskning och utbildning kring medkänsla, altruism och social hållbarhet.

Alla har vi ett behov av att känna stöd från andra och få uppmuntran. Men varför har beteendet eller förmågan att bry oss om varandra blivit internaliserad hos människan (eller i alla fall hos de flesta exemplar)? Jo, menar forskarna (fritt tolkat), med mer mellanmänsklig omtanke och medkänsla behöver vi inte vara rädda för varandra, kan lägga mindre kraft på att vara på vår vakt och värna vår egen säkerhet och i stället fokusera på samarbete, produktivitet och att fatta bättre beslut. Det finns till och med studier som påvisar att levnadsstandarden blir högre i länder där människor litar på varandra och hyser mer medkänsla.

Medkänsla, trygghet, samarbetsförmåga och effektivitet förefaller med andra ord hänga ihop. Och det på mer än ett sätt: Förmågan att se andra människors behov och uppmärksamma hur de mår bidrar i sig till eget välbefinnande och trygghetskänsla. Den ökade trygghetskänslan möjliggör, enligt resonemanget ovan, ökad effektivitet och produktivitet. En person som presterar mer och därigenom känner sig mer värd blir mer benägen att hysa större medkänsla – och cirkeln är sluten.

Det känns hoppfullt att medkänsla utöver att ha ett stort egenvärde dessutom främjar områden som gör oss mer nöjda och framgångsrika såväl som individer som i grupper – t.ex. företag. Om någon nu hade tvekat om detta.